Asperges syndrom, jag? ..nähä!

I ett hus vid skogens slut... Här bor jag.

Nej jag har ingen större lust till att bo på någon annan plats på jorden.

Som en del av er vet så har jag Aspergers syndrom. Va!? Tänker säkert många av er just nu, men ja det är faktiskt sant. För ungefär 6 år sedan gjorde jag en utredning där de kom fram till att jag har just Aspergers och även ADD. Vid det första samtalet av min utredning sa de att det sista de kunde tänka sig var att jag skulle ha var Aspergers, så de blev nog lite snopna när det var just det som teserna visade att jag hade.

Det syns mer "utifrån" på killar om de har Aspergers. De får oftast mycket mer tydliga symtom. Om man har Aspergers tolkar man ofta andra människors tankar och känslor på ett annorlunda sätt och kanske inte kan avläsa sociala signaler som är självklara för de flesta andra.
Många tjejer lyckas väldigt bra med att kamouflera sina symtom. Det var och är jag en stor expert på. Min hjärna arbetar ofta frenetiskt med att försöka läsa av hur andra människor är och hur de vill att jag ska vara mot dem. Det vill säga jag iakttar andra människors beteenden för att sedan ta efter och göra likadant.

Detta gör att jag ofta blir väldigt trött. Förut fick jag enorma panik, ångest och vredes utbrott som min man ofta fick ta emot. I dag händer det mycket sällan. Jag och Robin har hittat ett sätt att leva som gör att jag och framför allt vi kan må bra av.
Där är hur vi bor en mycket stor bidragande orsak. Här "ute på landet" finns det inte så mycket intryck som hela tiden måste tolkas. Här kan jag välja om jag vill vara bland människor eller inte. Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende. Att jobba med äldre är fullt av rutiner, mat och medicin vid samma tidpunkter osv. Jag mår väldigt bra av rutiner, så det jobbet passar väldigt bra för mig. 

Det jag tycker är väldigt jobbigt med min hjärna är att den ofta blir helt tom. Får jag inte en fråga ställd till mig på "rätt sätt" förstår jag den inte. Ofta när jag ska göra något jag gjort tusen gånger kommer jag helt plötsligt inte på hur man gör det. Kan läsa en fråga eller text hundra gånger utan att förstå den om det är bullrigt runt omkring. Tappar också bort många ord, när jag ska säga ordet har det helt plötsligt försvunnit ur min tanke.
Mycket frustrerande! 

Nej jag är inte "AspergersPetra", jag är Petra. Man får inte gömma sig i en diagnos och förklara varje beteende man har i diagnosen. Jag är en helt unik person. Men tack vare denna diagnos har jag kunnat läsa om andra tjejer med Aspergers och kunnat förstå varför jag ibland fungerar på det sättet jag fungerar. Det har hjälpt mig att bearbeta mina känslor och hitta sätt och lösningar på hur jag ska få i hop min vardag.