Alltså det här med förskola... Jag tycker inte riktigt om det. Jo visst det är en fantastisk uppfinning. Idag är det inte många som klarar av att leva på en lön och nu kan inte heller mammor (som det oftast har varit) tvingas till att vara hemma utan har precis samma rätt till ett arbete som männen. Så ska det vara, det anmärker jag inte på ett dugg.
Elias trivs bra på sin förskola, där har han sin bästa kompis, lär sig mycket nytt och har super duktiga fröknar.
MEN egentligen tycker jag som sagt inte om det. Små barn ska inte behöva lära sig att skiljas från sina föräldrar. Jo visst någon gång ibland, men inte varje dag. Ett barn ska inte bli självständigt, de ska känna en trygghet och närhet till sina föräldrar.
Ibland känns förskolan mer som ett ställe där vi förvarar våra barn så att man kan förverkliga sig själv på annat håll. BLÄ!
Förlåt för mina hårda ord. Jag förstår att många barn idag måste till förskolan. Är man ensamstående till exempel är det den enda lösningen för att få vardagen att gå i hop. Men i en familj med två arbetande föräldrar, måste båda föräldrarna jobba heltid? Finns det inget annat man kan skära ner på, tvkanaler, aktiviteter?
Jag valde, efter mycket velande och många funderingar att låta Elias att fortsätta på förskolan, trots att jag var hemma hela dagarna med Emylinda. Kände mig nästan lite tvingad till det. Det var inte direkt någon som tvingade mig till det egentligen. Men det kändes som att det var så man skulle göra, därav skulle jag också göra så.
Självklart har det inte alltid varit till en nackdel, tvärt om. För mig har det ibland varit väldigt skönt. På den stunden Elias varit borta har jag kunnat sova några timmar medan lillgumman sov, då nattens timmar inte bjöd på så mycket sömn. När Elias sedan kom hem har jag haft mer ork till att umgås med honom.
Men nu mera känns det mest bara jobbigt. Vissa mornar är det en kamp att bara få honom att åka dit, när man sedan ska hämta honom har han absolut ingen lust till att åka hem och man får bära på en skrikande och sparkande unge till bilen.
Satt och pratade med en pappa vars fru är hemmamamma. Han berättade att när "folk" frågade vad hon gjorde och hon svarade att hon var mamma kom det i regel också en följdfråga; "Men vad gör du egentligen då?"
Att vara "bara" mamma eller pappa och inte ha något jobb är nästan inte accepterat idag.
Min mamma var hemma då vi var små. Det var en stor trygghet för mig, när jag kom hem visste jag alltid att min mamma fanns där hemma och väntade på mig. Det skulle även jag vilja ge till mina barn.
I vårt fall är det jag som önskar att jag kunde få vara hemma, med det menar jag inte att man som mamma i första hand måste vara hemma mer. Det är lika mycket pappans rätt och skyldighet att vara hemma.
Robin, som ser hur bra jag mår av att vara hemma, säger att han gärna skulle ha två jobb för att vi skulle ha råd att låta mig vara hemmamamma. Det tycker jag inte heller är riktigt rätt. Att jag kan vara hemma ska inte vara på bekostnad av att barnen aldrig då istället får träffa sin far.
Vad vill jag nu säga med detta?
Jo jag tror att många barn spenderar alldeles för mycket tid av sitt liv på förskolan och jag gärna skulle vilja se att barn under tre år skulle få vara hemma så mycket som möjligt eller (vilket är en orealistisk tanke) att de helt enkelt inte går på förskolan. Ska barn under 3 år vara på förskola ska det i så fall vara i små grupper!
Inte, som i vårt fall på förskolan här i byn, i en grupp på 20-30 barn!!!
Att föräldrar ska börja se över sin livssituation och börja fundera kring varför man sätter sin barn på förskolan och varför de är där si och så många timmar.
.jpg)
