Hemmet kväver mig. Allt stök. Barnens gnäll och rutiner som inte längre finns. Jag vill sväva i väg i frihet, bortom ansvar och vuxenskap. Bara för en dag eller så, behövs inte mer.
Maken säger åk i väg en dag. Ta din med din din kamera och kör längst små grusvägar. Saker han vet jag älskar.
Sätter min bebis i sin barnstol i baksätet på bilen, pussar min man och mina två storbarn hejdå och kör iväg. Så skönt att få andas själv i några timmar. Kör sakta, njuter av alla vackra vyer som möter mig. Stannar ibland för att ta en bild. Glömmer bort skalet som bilen omger mig med och svävar runt mitt i naturen längst asfalterade eller grusade vägar.
Stannar till vid vackra gårdar och samlar idéer till vår egen gård.
Ser kor och hästar strosa runt, äta och vila.
Solen lyser och allt är så vackert. Svischar förbi en loppisskylt längst vägen, men är för feg för att våga stanna.
Stannar för att amma min lilla tös. Njuter av att få bli befriad från hemmets fyra väggar för en stund.
Åker till stan, vandrar runt bland affärer och besöker secondhand butiker. För att sedan köra samma väg hem.
Nu känns inte längre hemmet som ett fängelse. Jag öppnar mina armar och omfamnar allt stök, allt som är långt i från perfektionism. Men det som är mitt allt, min familjs och mitt egna hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar