Igår var jag och barnen med och hjälpte (hjälpte eller stjälpte kan ju diskuteras) mor och far med deras lilla potatisland.
Det blev inte många potatisar just detta år, men några i alla fall. Tycker att det känns viktigt att barnen är med och faktiskt får uppleva vart potatisen kommer i från. Att den faktiskt inte växer i de stora lådorna med lock på affären utan faktiskt i jorden. Det är rätt så häftigt om man tänker efter. Att man stoppar i en potatis i jorden och från den kan man få tio nya potatisar.
Detta är min far det. Uppväxt i en bondefamilj och lärt sig att använda det man fått så länge det bara går och funktionen fortfarande finns kvar.
Älskade vackra höst! Man behöver inte direkt leta efter fotoobjekt denna årstid, det bara kryllar av dem runt omkring en.
För att spegla tillbaka till mitt förra inlägg. Jag har alltid haft en förmåga att dippa. Kämpar ständigt med att tygla de euforiskt lyckliga känslorna som kommer svallande och att försöka lyfta mig upp ur de mörka. Jag bara är en sådan person som ofta är sprudlande glad, men sjunker då och då ner i tunga reflektioner och allt får som ett grått moln över sig.
Det händer då att de grå molnen speglar över sig även hit till bloggen, vilket jag kanske inte är så sugen på, men det är kanske svårt att hindra.
Ni får ta mig som jag är helt enkelt.
Fina bilder. Som du kanske vet så är även jag en som gillar hösten och ännu mer vintern. Och för allt i världen sluta inte blogga. Som en "sällansitterviddatorntant"så är du nästan den enda blogg jag följer. Den enda o den bästa.
SvaraRadera